på söndagskvällen den 4 september har jag regelbundna värkar med 10minuters mellanrum. dom varar i några timmar och avtar sedan helt. klockan 2 går jag upp för att kissa och därefter kan jag inte somna om. vid 3-halv 4 börjar värkarna komma igen och nästan direkt med 4minuters mellanrum. jag säger till älsklingen att nu är det på allvar. vi försöker få tag på mamma och pappa, men det hör inte telefonen. efter flera försök få vi till slut tag på pappa som kommer hit. vi ger oss iväg. när vi kommer till Gånghester får vi polisen efter oss som följer efter oss med blåljus. helvete tänker jag. de sätter på blåljusen och vinkar in oss åt sidan. älsklingen kliver ur bilen och ber om ursäkt att vi kör lite för fort, men vi ska till förslossningen. poliserna kollar in till mig i bilen för att se så det stämmer. "du måste tyvärr blåsa innan du får köra vidare efter som detta är en rutinkontroll" - säger poliserna. åhh för fan måste det ta sån tid. han blåser och håller på att blåsa sönder appareten eftersom vi är ganska stressade. äntligen färdigt! de lägger sig före oss och slår på blåljusen och eskorterar oss till förlossningen. väl framme vid förlossningen parkerar vi och går in.klockan är nu 5. jag känner hur vatnnet forsar nerför benen. en barnmorska kommer med en rullstol och kör in oss till ett rum. när jag kommit upp i sängen kontrollerar hon hur mycket jag är öppen. 10cm - alltså fullt öppen. de sätter en elektrod på bebisens huvud för att kontrollera ctg. allt ser bra ut. krystvärkarna är väldigt klena så barnmorskan klämmer på magen och håller på. jag känner huvudet så snart kommer den ut - säger hon. vill du känna på huvudet, undrar hon. nej tack jag vill inte röra något där nere! "vi får hoppas att det blir en pojke för det blir ju lättare att ärva kläder och så slipper ni ju köpa massa hästgrejer" säger barnmorskan. jag känner hur jag börjar koka av ilska! nej vi hoppas gärna att det blir en tjej, tjejer kan också spela ishockey!! jag trycker så jag tror jag ska spricka sönder fullständigt. kl 5:50 föds hon äntligen. vår älskade dotter Minja Ruth Karlsson. 2830g 47cm.
strax efter hon kommit ut förstår jag att något inte står helt rätt till. moderkakan vill inte födas fram. hon klämmer på magen och försöker dra ut moderkakan med händerna, men konstaterar att den är för skör och kan gå sönder, vilket kan leda till att jag förblöder. hon klämmer och försöker i 40 minuter. inget händer! hon kallar på en läkare som även han försöker att dra ut den, men det är för riskabelt. vi får göra dig färdigt för operation.
jag börjar skrika och skaka av rädsla. jag frågar vad det är som ska hända och det enda dom svarar är "varför gråter du, du behöver inte vara ledsen. dom ska bara få ut moderkakan". jag vill veta exakt vad som kommer att hända, men får inga mer svar. det känns hemskt att behöva åka ifrån mina älsklingar och jag tänker att shit jag kommer dö!
kl 7:15 körs jag ut till operationsalen. jag ser massa anskiten över mig. en av läkarna kopplar på massa slangar och grejer medan en annan sätter en mask över munnen på mig som jag ska andas i. "andas som normalt och så tar du några andetag sen kommer du sova en stund".
kl 8 vaknar jag upp och då har jag kommit till ett uppvakningsrum. jag fattar inte vad som händer och får inga förklaringar på vad som skett. en halvtimme senare kommer äntligen älsklingen och Minja. äntligen får jag hålla i min dotter igen och se på henne. jag hann knappt inte få se på henne efter förslossningen. det kändes underbart att få vara tillsammans med mina älsklingar igen. jag levde! vi får vara på uppvakningsrummet nästan en timme innan vi äntligen körs upp till BB. jag får inte reda på vad det är som skett, bara att jag förlorat en del blod så det är därför jag kan känna mig yr och illamående.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar